Och så sitter man nu här, tio månader efter avfärd, och ska sammanfatta min tid i landet av möjligheter. Det som började så otroligt häftigt med en massa nya människor och nya intryck i ett helt främmat land slutade inte fullt så roligt med avresa på ett ben och två kryckor. Men efter ett sånt här äventyr kan jag inte värdera det hela med sista händelsen i åtanke, och det gör jag självklart inte!
Det som jag bara trodde var en stukad fot som efter några veckors rehabilitering skulle återgå till det normala visade sig vara lite värre än så. Strax efter första utomhustävlingen fick jag min fot röntgad och bilderna visade då att en liten flis av ett ben hade lossnat. Efter läkarbesök bestämdes det att operation var ett måste och tre dagar senare ligger jag på operationsbordet. Allt gick precis som planerat och en benflisa lättare åker jag tillbaka till skolan utan att riktigt veta hur framtiden skulle bli. Men som idrottare med höga målsättningar finns det ingen anledning att deppa ihop för att en liten benflisa förändrar sina planer, så tre dagar efter operationen var jag tillbaka i gymmet igen (aldrig vila!). Jag var självklart väldigt begränsad då foten över huvud taget inte fick stödjas på fyra veckor framöver, men med lite fantasi och MYCKET motivation var träning möjligt att genomföra utan problem.
Under de fyra veckorna var jag på gymmet ca fem gånger i veckan plus att jag minst en gång om dagen hade is omkring foten. I och med detta gick rehabiliteringen allt snabbare framåt och tiden flög förbi. Sista dagen för kryckorna var samma dag som hemfärden och känslan att äntligen få stödja på foten, som ska ta mig över sju meter i längd och en bra bit därtill, var obeskrivligt skön. Så hade då de fyra veckorna passerat och vad hade jag missat på friidrottsbanan? En hel utomhussäsong. Det går aldrig komma ifrån att skadan kom otroligt olägligt, men jag har samtidigt lärt mig mer om mig själv och om rehabiliteringsträning. Detta kommer jag ha stor nytta av i framtiden, både som aktiv utövare och som tränare.
Det jag framförallt kommer att ta med mig från året i USA är upplevelsen att leva så tätt inpå en annan kultur. Idrotten är verkligen gigantiskt stor där och framförallt collegeidrotten. Det är en business redan på collegenivå, något som skiljer sig rejält från vad vi är vana vid här hemma. Efter att ha testat ett helt skolår med träning i USA och ser jag nu fram emot att kunna kombinera träning med skola i Sverige istället. För även om det inte är samma business här som i USA är det fortfarande möjligt att satsa på sin idrott och samtidigt utbilda sig för framtiden.