Det var augusti 1989 och SM gick i Borås (dit SM förresten återvänder 2013). Det var ett mycket bra SM med guld för Peter Borglund och så TVÅ guld för Ewa Johansson. Först på 400 meter och så, på söndagen, ett nästan sensationellt guld på 200 m! C-H jobbade då åt Radio Gävleborg och hörde av sig för en intervju.
Nu var inte det så lätt. Det var sen söndagkväll och vi hade långt hem. (inte minst Ewa som hade ytterligare 14 mil kvar.) Mobilerna hade inte slagit igenom, det var svårt…
Men ett telefonsamtal med C-H när vi åt i närheten av Skara ledde till en plan. När vi närmade oss Gävle skulle vi ringa och väcka C-H. Han skulle då åka den ganska korta biten från huset i Lexe ner till Statoil Hagaström och göra intervjun där. Sedan skulle den sändas i morgonnyheterna.
Planen fungerade till 98 %... Vi var framme kl 03.30 och vi var alla trötta men glada. C-H kom, han och Ewa ställde sig bredvid bilen . C-H läste in sina arkivfakta och ställde första frågan…
Exakt då rullade två ”nercabbade” raggarbilar typ 1959 års modell in på macken. Bilarna var häftiga och ljudnivån från stereon rena ”Wall of Sound”. Man blåste näsan bort av ljudet från musiken, parat med motorbullret. (Ni vet…).
Det dom spelade var den sommarens stora landsplåga. ”Jag mår illa” med Magnus Uggla dånade medan bilarna åkte i en så snäv cirkel som möjligt runt oss. Vi blev inte ens arga, situationen var nämligen så bisarr att vi bara skrattade. Intervjun var ganska overklig men de som hörde den – de glömde inte.
Inte vi heller. C-H, Ewa, jag och Katarina Törnros brukade ibland med ett leende referera till den intervjun. Nu hoppas vi att C-H får ta miken med sig in i himlen!