Lofoten
Den 11:e november så stack 8 st hugade dykare från vår klubb iväg på en lång lång resa till Narvik/Lofoten för att dyka.
Resan som var ca 300 mil totalt var kantad med en del äventyr då vi hade Tomas gamla trotjänare den så kallade Blå bulan.
Blå bulan är alltså en Renault Trafic från 88 med sydda gardiner och är buklig i alla fyra hörnen, därav namnet. Den är dock utrustad med allehanda nyttigheter som 9 platser med olika temperatur. Så kallade värmezoner eller om man vill kylzoner, en del av detta pga att en sidoruta håller på att ramla ut.
För att ta det kort så var det första stoppet i Ö-vik där vårt hyrda släp hade släpat i gatan så att stödet blivet slitet och fick monteras bort.
Sedan förflöt resan väldigt bra ända till vi svängt av E4 mot Gällivare. Snön hade börjat visa sig och det var muntert i bilen. Men Blå bulan ville hjälpa till lite, så när vi kom upp på de snötäckta långa rakorna högst upp i norr så låste sig gasen på full gas. Då det är hiskeliga 55 kw i bulan så blev det ganska bekvämt då vi toppade ca 60 i lite motlut, en sorts farthållare alltså. Men när vi kom in i städer så vart det lite otäckt i rondellerna och avgasknallarna som blev då vi fick slå av tändning i farten för att kunna stanna gjorde att det var i alla fall ganska renfritt.
Väl i Gällivare fick vi sova över hos vår tänkta guide Hempa. Det hade från början varit tänkt att vara ett samarbete mellan midnattssolsdykarna och HSDK men Hempa hade gjort sig illa och skulle opereras på fredag. Vi sov som små dykarbarn i Hempas mysiga hus och tidigt nästa morgon styrde vi kosan mot Narvik.
Vi vill speciellt tacka Hempa för den gästfrihet han visat.
Nästa stopp var Kiruna för lite frukost. Vi stannade på statoil för att fylla på lite späck. Vi var också ute efter att få tag i snökedjor till bulan, vi hade börjat känna att trots 55 kw så vägde släpvagnen en del och hon hade börjat med plötsliga spinningar på framdäcken, speciellt när gasen låste sig på full gas. I vårt ivriga letande så passerade vi europcar. Och där stod hon, grön och stor med extra ljus men framförallt, med dragkrok.
Dessutom var den utrustad värme till bakersta sätet, så de längst bak fick stå ut med att i fortsättningen åka utan jacka och tjocktröja på. Den Gröna Caravellen blev snabbt uthyrd till de 8 st dykarna som skulle över fjällen till Norge. Komforten i denna 09as folkabuss kan ju givetvis inte tillnärmes jämföras med Bulans Superdeluxkomfort alá svajig 88a med bladfädrar men vi stod ut med det med allt för att komma över fjälltopparna till dyk meckat på andra sidan.
Det vart ett härligt väder på fjället och vi kom fram till Lofoten på em. Första dyket var tänkt att göras på Hermann Kunne. En tysk ”destroyer” på drygt 100 meter. Detta dyk är lättillgängligt från stranden, om man har en nyckel till bommen så att säga. LusekofteTanterna ochlusekofteFarbröderna som bodde vid bommen som ”alltid” är hemma, var inte hemma. Så det blev inget dyk på Hermann denna dag. Vi fortsatte mot vår slutdestination Offersöy.
Campingen vi bodde på var fantastiskt fin. Vi hade ungefär 3 m till vattnet från vår stuga. Stugan var utrustad för 8 st och hade varmvatten och toa och komplett kök och t o m en liten tv som bara visade norsk TV hur vi än försökte leta svenska kanaler, inget kvar efter union alltså.
Bredvid stugan fanns en vedeldad bastu och ca 30 m bort fanns ett ställe där vi kunde koppla in vår kompressor som vi hade med oss samt ett utrymme där vi kunde ha dykgrejorna och hänga upp dräkterna.
Vi hade som mogna dykare som vi är även hyrt en båt som stod och väntade på oss. En öppen plastbåt med styrpulpet, platt botten och 50 hk. Men först av allt så var alla sugna på att komma i vattnet och båten hade vi inte tillgång till förrän dagen efter på fredag.
Alla kastade på sig utrustningen och hoppade i i hamnen. Sikten var fantastisk. Vi hade lätt 20 m sikt. Vi fann diverse konstiga djur under vattnet som vi inte är vana att se i Hudiks hamn.
Efter dyket så var alla nöjda och glada och vi gjorde mat medans solen försvann över de mäktiga fjälltopparna som omgav oss från alla håll.
Kl 15 var det mörkt. En del gjorde ett ytterligare dyk på ”natten”. Sedan upp igen och åter mat med märkliga drycker, vi satt och ljög i varandra osannolika dykhistorier och somnade sedan nöjda.
Nästa dag skulle vi använda båten. Vi gjorde oss i ordning för första dyket kl 09:00 då solen började gå upp. Vi skulle få åka i omgångar då den 6 m långa båten troligen skulle bli det första vraket vi dök på om alla 8 skulle med samtidigt.
Så ut med första gänget och medans de gick ned under vattnet så åkte Tomas och hämtade det andra gänget som stod klara på bryggan.
När de som dykt första svängen kom upp så hoppade det andra i och de första åkte tillbaka. Därnere var det ganska dött på djurliv, men sikten var fantastisk. Vi hade gått i mot en ö för att sedan dyka runt den ena sidan. Först sluttade det lite lugnt till ca 10 m. Botten bestod till en början av sten och klippor sedan kom man ned till en kritvit sandbotten. På vår vänstra sida hade vi en lodrät klippvägg som vi följde. Nere på ca 30m så såg man fortfarande vågskvalpet på ytan. Djurlivet var fortfarande inte så bra, troligen var det därför som sikten var otrolig. Vi fann dock en rocka och lite krabba samt nakensnäckor.
Sedan upp och torka och äta lite mat för att sedan ta ett ytterligare dopp innan solen gick ned. På kvällen så hade vi investerat i lite öl, förlåt, ved menar jag, så vi skulle kunna basta och som vi bastade och bastade och bastade. Efter ytterligare lite bastande så var det dags för mat igen. Denna gång spagetti och köttfärssås. Några av oss är ju amatörkockar av det bättre slaget så vi fick fram en sällan smakad bouquet på köttfärssåsen. Sedan duschade vi i grupp.
Nästa dag som hette lördag hade vi kommit på att det skulle vara trevligt att dyka på det där vraket Hermann som vi inte lyckats med på ditvägen.
Så vi tog kontakt med Hempa som tydligen känner varenda en med lusekofta och han gav oss lite nummer till dels någon som hade nyckel till bommen (saknade lillbabs faktiskt) och dels till ett ställe vi kunde sova över på, ett ställe som låg på vägen hem.
Väl framme så hittade vi på lusekoftegubben som hade bomnyckeln, han erbjöd oss även att koppla in kompressorn och om vi återkom fler gånger, logi, båt, mat och även hans fru om jag inte missminner mig. Säga vad man vill om dessa lusekoftebärare men gästfrihet erbjuder dom. ”Lämna en hundring på arbetsbänken i mitt garage när ni lämnar tillbaka nyckeln” var det enda han ville ha när vi frågade.
Nu vart det enkelt att komma till dykplatsen. Det gick att köra ända ner till stranden med vårt substitut till blå bulan. På med utrustningen och plums i.
Först skulle vi leta vraket från ytan. Det skulle ligga rakt ut från vägen och börja på 3m djup. Precis där låg det med. Det första man såg var sprängda delar från fören. Hermann har tidigare stuckit upp ovan ytan men är numera sprängd i fören. Nedåt så framträder vraket bättre. På 24 m så kunde man se att det fanns dörrar till vad det nu kunde ha vart och nere på 42m kan man se det sista av vraket som är propellern. Väl därnere kunde man fortfarande se ytan.
På vägen upp vart alla offer för fotografen Pedda.
Bäst att posera var inte Tommy. Precis när Pedda skulle få en snygg bild på propeller och dykare så tyckte nån att det skulle bli bättre med lite dy på bilden och fixade det med både händer och fenor. Vi hittade även en halvbränd psalmbok på tyska.
Väl uppe så bytte vi flaskor och värmde oss lite. Vattentemperaturen var mellan 6-8 grader.
Så medans en del gjorde ytterligare ett dyk så stod vi frössna och försökte få en brasa av en gammal masonitlåda, toapapper, kvistar, cider och bensin. Det gick så där.
När alla var uppe och nöjda så började återigen mörkret sänka sig över lofoten. Vi lämnade nyckel och hundring till bergsgeten i lusekofta och fortsatte till nattens härbärge.
Efter att ha kört fel bara en hundra gånger ungefär och blivit bjuden på spö av en vedhuggande lusekofta (tydligen så är spö lofoten-slang för fråga) så hittade vi en liten svensk flagga efter vägen som vår kära lusekofte värd satt ut.
Vi kom till ett helt litet hus för oss själva lusekoftefarbrorn hade varit uppe tidigt och eldat upp värmen i huset så det var varmt och gott. Efter lite mat och TV som också den bara visade norsk TV konstigt nog och som dessutom behövde ungefär 30 minuter för att starta kom hyresvärden och tittade till oss och pratade. Vi fick en känsla av att han inte träffade så många att prata med men vi lärde oss att just detta ställe och med en radie på ca 100m var helt fri från radioaktivt nedfall! Och att han hade 4 hus och att vi givetvis var välkomna tillbaka och att han då skulle fixa en båt åt oss och visste många bra dykplatser samt att vi skulle få hans fru om han haft någon.
Nästa dag var vi uppe i ottan för att åka vidare mot Sverige och Hudik. Det var en ganska lugn och händelselös resa till Kiruna. Högsta punkten var på 800m och det kliade inte på nån.
Väl i Kiruna bytte vi äntligen tillbaka till Jacka och tröja och blå bulan som troget väntat på oss.
Vi hann lite söder om Gällivare så råkade Bulan börja brinna.
Det var lite kablar som inte behövdes som hade blivit överhettade av 4 datorer, en 220v omvandlare, bilstereo och GPS på samma cigarettändar uttag. Det var tydligen lite mycket. Någon hade tydligen också lyckats koppla förbi säkringarna, troligen för att de bara gick sönder hela tiden. Nåja när vi vädrat ut röken så fortsatte vi vår resa.
Vi toppade Bulan strax norr om Umeå. Då hade vi haft gasen i botten sedan Piteå. Vi körde också om vår första och enda bil på 300 mil och en långtradare men den räknades inte då den körde om oss lite senare.
Sent på kvällen rullade vi in i Hudik luktande brandrök men lyckliga efter en mycket trevlig resa.
Vi får hoppas att detta kan bli en tradition i framtiden. Kontakter med lusekofter har vi efter denna underbara resa och säga vad man vill om lillebror landet men det är fantastiskt och fyllt med väldigt trevliga lusekoftemänniskor.
